Distraherad

Försöker jobba även om tankarna dras till annat än samhällskunskap för årskurs fyra...

Sicksack

 

När alla planer bara försvinner och förändras öppnas plötsligt en liten magisk lucka som tillåter en att i strålande solsken och värme få cykla lite, lite. Så den timme som fanns under luckan fylldes med backintervalltjöfräs vid brofästet. Då det var fler än jag som njöt av solen fick jag dessutom träna på att svänga, stanna, starta och hoppa tvärt och kvickt. Jag var på sjukt dåligt humör när jag väl kom fram till backen... Sen blev det bättre. Mycket.

Fredagsfys nära döden

  

Jag kunde ha dött. Jo, det är säkert. Två gånger dessutom. Ja, alltså inte som Jesus, jag fick två försök.

Efter en tids velande och ojande över för mycket jobb, för mycket att packa inför flytten, för mycket cykel på tv fick jag idag ändå äntligen röven upp på sadeln och ut på vägen.

Vet ni, det blåste knappt någonting idag. Fatta hur spännande det känns i södra Skåne. Overkligt. I den behagliga vinden trodde jag att det skulle vara varmt, men det var det inte, bara runt 9-10 grader kanske. Nej, det är inte meningen att håna er norröver som omgärdas av snö, jag är bara så frusen och klen av mig.

Några mil och ett antal minuter blev det i ett fint fredagstempo. Med undantag för monsterspurten jag tvingades till när jag körde genom någon by i närheten av Villie då en glufsande och skällande best rusar ut på vägen och efter mig. Det bör tilläggas att jag är livrädd för hundar. Hundar är för mig vad ormar är för Indiana Jones. Fast jag kanske är mer rädd för ormar... I alla fall. Den jävla byrackan jagade mig hur länge som helst! När det högg till i vaden trodde jag först att det var den rabiessmittade bestens käftar som slog igen men det var mest en liten krampkänning. Helvete! Kramp! Inte nu! Jag bet ihop och paddlade på och till slut hittade den jäveln något annat att jaga ute i spenaten.

Strax efter frågar jag en kvinna med en kopplad hund om hon visste vad det var förett odjur som jagat mig.
- Ja, jag hörde att honom. Jag såg när jag gick förbi att elstängslet var nere... Men han bits inte.
- Eehhhh? Ok. Ee.

Snurrandes vidare med ljuset i tunneln något dunklare funderade jag på vad hon sagt. Elstängsel till hund... Bits inte... Ok. Cykla aldrig förbi där igen.

Några tramptag till och vad ser jag. En lös hundjävel på vägen! Men ge er nu! Samtidigt får jag möte och jag skakar på huvudet åt det mitt osannolika öde att möta två hundar inom fem minuter. Bilisten tror att jag skakar på huvudet åt hans hastighet och nitar strax bakom mig och rusar ut för att tala mig till rätta.

- Varför skakar du på huvudet för?

Yr av all uppståndelse försöker jag förklara och bilisten lugnar ner sig och vi önskar varandra trevlig helg.

Men vart tog hunden vägen nu då? Skakandes och darrandes cyklar jag försiktigt iväg och andas ut först en kvart senare.

Ska det vara så här? Va?

Halvlångt är också långt

 

Vissa är snabbare än andra. Vissa är mer uthålliga än andra. Jag är snabbare och mer uthållig än vissa men inte Christofer och Philip så deras planer på att cykla kust till kust bestämde jag mig snabbt för att slingra mig ur.

Jag slog dock följe en bit och cyklade väl knappt halva deras distans på knappt 20 mil. På vägen ut genom Häckeberga cyklar vi om en trio som sedan passerar oss vid ett vägskäl där vi stannat för att vinka adjö. Små horn växte ut och jag kände att jag hade något att jaga, tyvärr kom jag ikapp dem lite för tidigt för efter det hade jag bara motvinden att besegra.

Att en i trion hade backspegel och en allmänt cykelovan uppsyn noterar jag som oväsentligt i boken med segrar.

 

Edit: Christofer tyckte jag skulle blogga om den äldre damen som trillat och som vi hjälpte på fötter. Så. +karma

Bara ben

Växelstrul var det ja. Igår efter jobbet kastade jag mig upp på cykeln för att trampa iväg den för service. Till min förvåning upptäckte jag då att allt funkade finfint. Perplex men glad vände jag hemåt, svidade om och gav mig iväg på en runda istället. Givetvis dök ju problemen upp igen ganska så snart, men då var det för sent, det var bara till att genomföra träningen som tänkt.

Det mesta av det tekniska strulade igår. Garmin-enheten visar alldeles för låg puls, det knakar och knäpper konstigt någonstans ifrån, det rasslar och hoppar om kedjan men benen fungerade ändå hyfsat vilket får ses som en vinst.

Och apropå benen, de var bara igår!

Det är svårt att växla utan växlar

Varför ska det vara så förbannat svårt att meka med cykeln? Varför får jag inte växlarna att funka? Varför är det såhär? Varför?

Jag blir tokig. Det väntas fint väder i morgon och jag slutar tidigt, ska jag behöva lägga den chansen till solskenscykling på att transportera cykeln till ett proffs? Fy.

Hyfsat lång fredag

Den sista dagens träning är nu gjord och just nu samlar jag krafter till att börja packa.

Dagens tur gick via Calvia, Andratx och ut till kusten. Norrut där ett tag för att slutligen vika av inåt land igen tillbaka till Palma. En vacker runda. Och en jäkligt grym vecka.

Bäst: backarna
Sämst: jag

Påskgeten

Idag blir det vila till fram på eftermiddagen då jag tänkte försöka mig på att cykla lite fortare uppför Camino de Coll de la Creu, nordväst om Palma. Börjar få en hyfsad uppfattning om hur ansträngande den är och har insett att jag håller tillbaka på väg uppför (ja, nerför också men det handlar mest om att jag är feg och att jag har lovat att inte dö här). Men innan dess blir det slappande. Ovan bild från ovan nämnda backe. Notera geten... Christofer kände sig starkare och tar ett längre pass på egen hand idag. Blir nog bra, då kanske vi är lika aptrötta i morgon.

Andratx tur och retur

På grund av klantigt dragen rutt blev dagens tur en tur och retur. Efter en kaffe på en sylta i Andratx som hade dragit till med marknad för att fira vår ankomst vände vi tillbaka samma väg som vi kom. Innan dess tackade jag för marknadsståhejet genom att välta ner mig lite på asfalten i en korsning. Det var roligt och jag tror att det kan bli lite av en gimmick för mig... Idag var det inte så jobbigt. Slutsats: jag tog i för lite.

Sjukt aktiv vila

För mig börjar ett distanspass någonstans vid 80-90 km. Min klena kropp tycker då att jag har varit väldigt duktig och jag brukar unna mig något gott och osunt efter dessa mil. Efter gårdagens hemskheter ville jag verkligen bara glida runt på en kort liten tur. Så blev det dock inte utan vi landade på dryga 80 km och vips så var den vilan borta. Jag försöker intala mig (och Christofer med som tröttnat på mitt ynkliga gnäll) att det jag inte dör av blir jag starkare av. Men jag vet att just nu blir jag bara svagare och svagare för varje pass. Men sen, då jävlar.

Högt över havet

Ja, gårdagens pass var något att minnas. Tyvärr minns jag inte den sista timmen så bra, det var mest ett yrande och vinglande. Minns att jag somnade på asfalten utanför snabbköpet när Christofer skulle handla nödproviant.

Har också ett vagt minne av att jag stannade i sista backen för att slänga cykeln utför stupet samt letade efter ett träd att hänga mig i. Tankar om att jag aldrig skulle cykla igen. Någonsin.

Efter middagen blev det dock lite bättre igen. Kanske vill jag cykla lite idag ändå...

Förstörd

Helt jävla förstörd. Återkommer med mer info om dagens äventyr om typ ett år när jag återhämtat mig. Det här var en ansträngning att skriva. Måste vila.

Guld och diamanter

Guld i träden, diamanter i benen.

Ett pucko på resa

På tågstationen en timme för tidigt. Virrig och snurrig hela morgonen. Upptäcker att jag glömt flaskorna. Cyklar lite i bergen på Mallorca. Njuter av solen och värmen.