Fredagsfys nära döden

  

Jag kunde ha dött. Jo, det är säkert. Två gånger dessutom. Ja, alltså inte som Jesus, jag fick två försök.

Efter en tids velande och ojande över för mycket jobb, för mycket att packa inför flytten, för mycket cykel på tv fick jag idag ändå äntligen röven upp på sadeln och ut på vägen.

Vet ni, det blåste knappt någonting idag. Fatta hur spännande det känns i södra Skåne. Overkligt. I den behagliga vinden trodde jag att det skulle vara varmt, men det var det inte, bara runt 9-10 grader kanske. Nej, det är inte meningen att håna er norröver som omgärdas av snö, jag är bara så frusen och klen av mig.

Några mil och ett antal minuter blev det i ett fint fredagstempo. Med undantag för monsterspurten jag tvingades till när jag körde genom någon by i närheten av Villie då en glufsande och skällande best rusar ut på vägen och efter mig. Det bör tilläggas att jag är livrädd för hundar. Hundar är för mig vad ormar är för Indiana Jones. Fast jag kanske är mer rädd för ormar... I alla fall. Den jävla byrackan jagade mig hur länge som helst! När det högg till i vaden trodde jag först att det var den rabiessmittade bestens käftar som slog igen men det var mest en liten krampkänning. Helvete! Kramp! Inte nu! Jag bet ihop och paddlade på och till slut hittade den jäveln något annat att jaga ute i spenaten.

Strax efter frågar jag en kvinna med en kopplad hund om hon visste vad det var förett odjur som jagat mig.
- Ja, jag hörde att honom. Jag såg när jag gick förbi att elstängslet var nere... Men han bits inte.
- Eehhhh? Ok. Ee.

Snurrandes vidare med ljuset i tunneln något dunklare funderade jag på vad hon sagt. Elstängsel till hund... Bits inte... Ok. Cykla aldrig förbi där igen.

Några tramptag till och vad ser jag. En lös hundjävel på vägen! Men ge er nu! Samtidigt får jag möte och jag skakar på huvudet åt det mitt osannolika öde att möta två hundar inom fem minuter. Bilisten tror att jag skakar på huvudet åt hans hastighet och nitar strax bakom mig och rusar ut för att tala mig till rätta.

- Varför skakar du på huvudet för?

Yr av all uppståndelse försöker jag förklara och bilisten lugnar ner sig och vi önskar varandra trevlig helg.

Men vart tog hunden vägen nu då? Skakandes och darrandes cyklar jag försiktigt iväg och andas ut först en kvart senare.

Ska det vara så här? Va?